Noa – en ny LBK-talang

Sådan far – sådan son.
Eller, äpplet faller inte…
Michael, 49 år, och Noa, 14 år.
Djäkner är efternamnet.
Duktiga bandyspelare är den gemensamma nämnaren.

Noa Djäkner, 14 år – Ljusdals BK:s färskaste landslagslirare. Noa är uttagen till det första landslagslägret för P 15 som hålls i Västerås 8-11 januari. Och dit har han tagit sig via ett av de Elitläger som hölls för några veckor sedan. På hemmaplan för övrigt för hans del. Det hölls ett sådant läger på två ytterligare ställen i landet (Nässjö och Katrineholm) och de 30 bästa (27 utespelare, tre målvakter) har förbundskaptenen Göran Boström och LBK-bekantingen Daniel Skarps plockat ut av de sammanlagt 110 spelarna som kom till de här lägren. Efter lägret i Västerås kommer 16 spelare att tas ut till de två träningslandskamper som ska spelas mot Finland, en i Helsingfors (4 feb) och sedan returen i Stockholm (5 feb).
– Det ska förstås bli jätteskoj att få komma till de här landslagslägret och jag ska göra mitt bästa för att få spela de två landskamperna mot Finland, säger Noa som till vardags spelar i LBK:s framgångsrika P 16-lag. Där är han forward, eller offensiv mittfältare. En teknisk sådan med bra blick för spelet.

Och apropå på det här med ”sådan far…”, ”äpplet faller…”, och också ”gå i samma fotspår…” om du så vill, så är Noa en som gör det. Pappa Michael var en jättetalang som ung och han fick till och med spela i P 15-landslaget i två säsonger. Han var ett år för ung första året.
– Det jag kommer ihåg från mina två säsonger i P 15-landslaget var när vi mötte Ryssland i Uljanovsk, det kom 4 000 åskådare och tittade på när vi tränade och 15 000 till finalen. Ryssland vann den matchen, berättar Micke.

Och det blev spel i juniorlandslaget två säsonger också och då hade han redan debuterat i LBK:s A-lag som 16-åring. Han tilldelades sedan (1990) Hälsinge-Kurirens pris, Silverklubban, till distriktets bästa bandyspelare och skulle förstås leda LBK mot stora framgångar i många år framöver.
– Men så blev det inte. Jag slutade med bandyn redan som 23-åring, bristande motivation, nja, jag vet faktiskt inte varför jag slutade så tidigt, men så blev det i alla fall.
Micke var, förstås, en del i att sonen började med bandy. Redan som treåring klev han in på Idrottsparken första gången och under de första åren i organiserad form var Micke en av lagets tränare.
– Jag vet inte om det alltid är så lyckat att föräldrar är tränare i det lag som barnet spelar, främst för barnets del. Jag valde i alla fall att kliva av och nu följer jag Noa från sidan istället. Det är klart att jag kollar extra på hur han beter sig på planen i olika situationer, men jag gör mitt bästa för att inte göra det. Jag tycker att det är orättvist att bli bedömd för allt man gör på planen under, till exempel, en match i den här åldern. Vi pratar inte så mycket om träning och annat som gäller bandyn hemmavid. Däremot om Noa frågar så försöker jag att svara med utgångspunkt från det jag varit med om, säger Micke.

Och man frågar sig hur framtiden kommer att te sig för Noas del?
– Nu har jag ett år på mig innan jag måste bestämma mig vad gäller bandygymnasium så jag funder inte så mycket om framtiden än. Jag vill bli så bra som det bara går, bli bandyproffs nånstans, och är det så att alla i min ålder stannar kvar här i Ljusdal och vi får ihop bra lag i P 16, P 18 och så vidare så blir jag kvar också.

Text och foto: Leif Sundell