Misha sätter punkt
En punkt för Misha Svechnikov, 46 år, i Ljusdals BK.
Det är lika med en punkt för en fantastisk bandykarriär, för en fantastisk bandyspelare.
En punkt, men också några utropstecken.
Ett, att han fortsättningsvis kommer att ha en fot i klubben, ett annat att han mycket väl kan tänka sig att komma tillbaka som tränare.
Nu väntar ett annat äventyr.
Det stora äventyret långt borta i öst.
Misha Sveshnikov – en saga om en av bandysportens största genom tiderna. Den som började under pappa Olegs ledning i klubben Sputnik hemma i ryska Karpinsk, en stad med ca 30 000 invånare i hjärtat av Uralbergen, när Misha var sådär fem-sex år gammal. Han spelade först i klubbens pojklag och det första stora han var med om att vinna var ett ryskt guld för 12-åringar. En stor merit både för Misha och för den förhållandevis lilla klubben Sputnik.
Misha debuterade tidigt (som 14-åring) i A-laget som höll till i division 1. Och det var när Dynamo Moskvas veteranlag kom på besök till stan för match som jättetalangen Misha imponerad stort på Dynamos kände tränare Valerij Bochkov. Micha värvades och året efter gick flytten till Moskva där han gick färdigt skolan samtidigt som han spelade bandy med Dynamo Moskvas stjärnfyllda lag. Åtta landslagsspelare bland annat.
– Jag vet inte om jag kan säga att jag direkt flydde från Moskva, men landet var sönderrivet och när Ljusdals BK kom med en delegation och ville att jag skulle spela för dom så skrev jag på direkt. Dynamo hade ett samarbete med LBK och jag hade pratat med Maxim (Potesjkin) som redan flyttat och visste vad som gällde. Jag ångrar inte en minut att jag tog det steget. Tänk att få komma till Ljusdal, att få en egen lägenhet med varmt vatten i kranarna och en egen telefon, säger Misha.
Det var inför säsongen 1994/95 som Misha kom till Ljusdal och LBK. Då hade han redan smakat på de ryska landslaget, men den stora debuten skedde i samband med bandy-VM i USA 1995. Där blev det ett VM-silver, men VM-guld skulle det också bli, en massa guld, fem till antal. I den digra meritlistan hittar vi också tio ryska guld, fem segrar i World Cup, sex guld i Europacupen och en massa ryska cupguld. Misha är förresten en av två ryssar (Nikolaj Jarovitj är den andre)som vunnit SM-guld. Misha fick sitt när han kom tillbaka till Sverige och spelade med Sandvikens AIK säsongen 2010/11.
– Jag hade egentligen ett tvåårskontrakt med Sandviken, men fick bryta det och då blev det Dynamo igen, säger Misha.
Många ryska guld alltså. Och det hänger ihop med att efter åtta säsonger i LBK så vände Misha hem till Ryssland igen. Inte boendemässigt, för hemmet har han hela tiden haft i Ljusdal där sambon Carina och döttrarna Julia och Lea varit kvar. Den bandymässiga flytten till Vodnik gick 2002 och i klubben från Arkhangelsk blev det tre ryska guld. Sen flyttades spelartruppen, hastigt och lustigt, till Moskva och Dynamo och där blev det sju ryska guld till. Plus en massa andra framgångar tillsammans med det stjärnfyllda laget. Det finns, till exempel, ingen utnämning som heter ”världens bästa bandyspelare”, men om den funnits så har Misha Svechnikov definitivt varit aspirant flera gånger. Kännetecknet: Tekniken, skridskoåkningen, smidigheten, artisteriet. Ljusdals BK är förstås väldigt stolta att ha haft en sådan spelare i sin klubb.
Efter 14 år på bandyvift vände Misha hem till Ljusdal igen inför säsongen 2016.
– För det mesta har det varit väldigt skoj, men den senaste säsongen har jag fått gräva djupt vissa gånger för att hitta motivationen. Vi har många unga spelare i laget och jag har mer sett det som att jag ville stötta dom mer än att spela för min egen skull. Karriären har varit lång och jag har varit med om de mesta, men nu får det vara slut. Jag kanske har fortsatt en säsong till, det vet jag inte, men att fatta beslutet om att sätta punkt blev ganska lätt med tanke på det erbjudande jag fått, säger Misha.
Berätta:
– Det året jag flyttade hem till LBK, det vill säga 2016, började jag en tränarutbildning och hade väl i tanken att en gång bli tränare. Jag har fått praktisera lite som lärare på bandygymnasiet i Ljusdal och dessutom varit lite delaktig i klubbens a-lag också.
Och nu?
– Jag har fått en förfrågan om att bli huvudtränare i laget från Chabarovsk, SKA Neftyannik, i ryska ligan och det har jag tackat ja till även om det kanske inte är en optimal början. Jag menar jag är ju en färsking i tränarsammanhang och Neftyannik är ett av världens bästa bandylag. Jag skulle kanske ha valt något lite ”lättare”, men eftersom det här var vad som dök upp så nappade jag. Jag har redan börjat lite, pratat med spelare både i laget och spelare som jag är intresserad av som nyförvärv, men när jag kan åka dit vet jag inte, det är ju stopp nu på grund av Corona. Men efter semestern ska jag ansluta är det tänkt. Barmark och styrkedelen sköts av andra.
Du efterträder en annan LBK-bekant, Mikhail Juriev.
– Ja, jag har spelat en säsong med honom i LBK och han har varit i Nefyannik i nio år. Han har ju också varit förbundskapten.
Du är assisterande förbundskapten för det ryska landslaget. Hur blir det med det?
– Det vet jag inte riktigt, men räknar med att Pavel Franz och jag fortsätter. VM har ju blivit uppskjutet till oktober. Det blir förresten en riktig rivstart på säsongen med VM i oktober och dessutom ska finalen i ryska ligan också spelas då eftersom finalen för den här säsongen mellan Neftyannik och Dynamo Moskva också är uppskjuten. Sen ska det in ett World Cup också där i oktober månad.
Chabarosvk är inte närmsta vägen, nån sa någon gång att det var 738 mil bort från Ljusdal. Sju timmars flygresa från Moskva till exempel. Flytt eller?
– Nä, inte nu heller. Vi i familjen är vana med en sådan här situation som det blir nu och jag är inte på något sätt ensam om beslutet att tacka ja till det här uppdraget. Vi har haft rådslag och nu blir det så här.
Hur många år är kontraktet på?
– Inget kontrakt är skrivet ännu, men för mig är det ett år i taget som gäller. Jag menar vi känner inte varandra och jag är ny som tränare, vi får känns oss för båda parter, det känns mest rätt.
Och när du någon gång i en framtid kommer hem till Ljusdal?
– Jag släpper inte LBK bara för att jag slutar spela, jag har hjälpt till lite med ExTe Cupen och det kommer jag fortsatt att göra. Kanske kan jag bli tränare i klubben någon gång. Eller någon annan roll. Ljusdal och LBK är en stor del av mitt liv.
//Leif Sundell
