Örjan Modin först i Wall of Fame

Ljusdals egna Hall of Fame.
Eller rättare, Wall of Fame när det gäller porträtt uppsatta i, eller på, en byggnad för att hylla förtjänta personer.
Först ut på läktaren på Idrottsparken i Ljusdal är förstås Mr LBK, Örjan Modin, nu 73 år. En legendarernas legendar.
Dryg 20 (22) säsonger i LBK:s, A-lag, spelande tränare i flera år och enbart tränare också sedan han slutade den aktiva karriären 1984.
– Jag blev väldigt överraskad och glad över den visade uppskattningen, säger Örjan.

Fråga Örjan Modin vad han minns mest från sin aktiva karriär – och du kommer att få hur många förslag som helst. För det är onekligen en diger meritlista både vad gäller bandy och fotboll som han kan visa upp.
För att ta det som inte ligger till grund för utmärkelsen på Idrottsparken så spelade han fotboll i Gefle IF (vann div 2 och kvalade till allsvenskan) och under de gyllene åren i Ljusdal IF när LIF tillhörde ett av de bättre fotbollslagen i Norrland. Det var under Lennart ”Liston” Söderbergs piska och eftersom det bara fanns fyra div 2 serier (ingen division 1 serie) under allsvenskan så kan man säga att LIF var ett av landets 20-25 bästa herrfotbollslag då. Kanske till och med bättre än så.

När det gäller bandyn så tog han sina första skär i Bollnäs faktiskt, det var där han föddes och sedan blev det fortsatt bandyspel i Edsbyn dit familjen flyttade när Örjan var elva år. Sen kom en liten parentes i Stocka – där fanns ingen bandy – innan det blev flytt till Ljusdal 1955. Och sen gick det fort för redan 1960 blev det debut i Ljusdals BK:s A-lag.
– Jag tror att det var mot Örebro, vi åkte i alla fall rälsbuss på nyårsafton för att spela matchen dagen efter, berättar Örjan.

Och apropå Örebro så spelade Örjan en säsong i ÖSK, 1966/67, och därifrån kom han hem efter en säsong med ett SM-guld i bandytrunken.
Orvar Bergmark, legendarisk fotbolls- och bandyspelare i Örebro, var den som värvade Örjan till stan när hans tjänst blev ledig i och med att han själv blev förbundskapten för fotbollslandslaget. Tänkt var att han skulle spela både bandy och fotboll i ÖSK, men han valde bort fotbollen.
– Är det något jag ångrar i dag så är det att jag inte gav fotbollen en rejäl chans, det vill säga att satsa hundra procent på den. Jag hade gått fotbollslinjen på Idrottshögskolan på Bosön och under året i Örebro tränade jag ett division 4-lag, IFK Örebro, vid sidan om bandyn, säger Örjan.

I valet inte föll på fotboll tackade förstås LBK för. Färden gick nämligen hemåt igen efter den där säsongen i Örebro och under Örjans frånvaro hade LBK trillat ur Allsvenskan (nuvarande Elitserien). Örjan blev spelande tränare och den rollen hade han i elva säsonger.
– Vi tog oss upp direkt, men det gick inget vidare i början, fyra raka förluster, men sen började vi vinna och vara bara en poäng från slutspel. Örjan återupptog sitt fotbollsspelande när han kom hemåt. På den tiden gick det att kombinera båda sporterna på hög nivå.

Sen kom några gyllene år för LBK:s del, SM-finaler både 1970 och 1972 (förlust i båda mot Katrineholm) innan det blev SM-guld 1975 när man slog tillbaka Villa (Villa-Lidköping BK nu) med 8-4.
– Då kom värvarna och nästan halva laget, femmålsskytten i finalen Stefan Johansson, Torbjörn Ek, Bengt Eriksson och målvakten Lars-Göran ”Lulle” Persson bland annat, flyttade och det tog några år innan vi fick ihop det igen och sen var vi riktigt bra några år på 80-talet. Vi vann den norra serien, och vi vann den mixade serien som fanns då, men hade oturen att råka på suveränerna från den tiden, IF Boltic i kvartsfinal en massa år i rad och i en kvartsfinalserie var de för starka, men i en match, som i en SM-final, vet man aldrig hur det gått, säger Örjan som förutom sina SM-guld kan skriva in 43 A-landskamper i sitt bandy-cv.

1984 ställde Örjan undan sina skridskor för gott, ja, åtminstone om vi säger ”tävlingsskridskorna”, för när han senare blev tränare för laget igen, så kom de förstås fram. Han var tränare i flera perioder. Hoppade in i olika konstellationer när det blev kris i klubben.

Jo, det var just det här med bandyminnen så plockar Örjan också fram den ”vansinniga” idén med att spela bandy dag som natt, det som från början var Daf Cupen och som hade lite olika namn fram till slutet när det avslutades med ExTe World Cup 2008. Då när värmen satte käppar i hjulet.
– Jag var med och spelade den första cupen 1974 och sedan fram tills dess att jag slutade och det var en otrolig känsla att få åka in på isen i de så kallade nattmatcherna. Vi i LBK vann aldrig den egna cupen, men vi var väldigt nära några gånger. Vi orkade inte ända fram i och med att vi alltid spelade den där nattmatchen varje år, och förlorade några finaler. Vi brukar skylla på att vi inte fick vinna för Björn Swartswe, säger Örjan.
När det gäller just cupen så fanns sedan Örjan med i organisationen runt den.

Örjan Modin är alltså den förste som hedras för sina gärningar i Ljusdals BK med ett stort fotografi på IP:s läktare, Wall of Fame.
Det kommer flera…

Text: Leif Sundell